Är så avunsjuk på alla som får njuta klart av sin ponnytid. Få tävla ponny så länge att man inte kan längre, det vill jag också göra! För ponnytiden kommer inte tillbaka. Men tyvärr så finns det inget jag kan göra åt den saken.
Men det svider när jag tänker på hur det skulle kunna vara nu. Jag och den underbara D-ponnyskimmeln skulle starta 1m banor i höst och åka ut på massor av lokala hela nästa år och ut. Jag skulle få vara med henne så länge jag kunde och när 2013 började ta slut så skulle jag kunna tacka henne, tacka för mig och vara 100% nöjd med att jag har fått njuta och verkligen haft min ponnytid.
Med ponnyn som jag älskar.

Önskar att hon var min egen, jag gör verkligen det. Allt skulle vara så bra. För nu slutade vi mitt uppe i allt, när allt gick som bäst, vi var verkligen inte klara! Och det är det som gör ondast. Jag kunde henne utan och innan, de var bara tuta och köra. Men nej. Hon är tyvärr en ridskolehäst.

Jag är iallafall så otroligt glad för att jag har fått chansen att få rida och tävla och växa tillsammans med denna underbara ponny. Men jag kan inte neka att varje gång jag ser en bild på henne så gör det ont i hela mig.
Med henne kände jag mig alltid trygg och jag kan inte förstå att jag har setat på hennes rygg för sista gången. Hon har stärkt mitt självförtroende inom ridningen och jag älskar henne som om hon vore min egen.

Ballinaclogh Snowflake ♥